följetong av Urban B Flöte

   Plötsligt klack det till i Axel Bred. En tunn ljusstrimma sökte sig ut under dörren där uppe! Hjärtat dunkade som en stångjärnshammare i hans bröst. Axel tog några prövande steg till uppför trappan. Vågade han? Kaotiska tankar genomfor hans huvud. Vad var det här? Innan han visste ordet av, stod han utanför dörren. Den svettiga, darrande handen sänkte sig mot vredet, men stannade upp igen. Var det bara inbillning, eller hördes det ett dovt mässande där inne? Han ryste till. Jo, han hörde rätt. Och ljudet av många, långsamt trampande, släpiga fötter nådde hans öron.
   Nu blev Axel riktigt rädd och han darrade våldsamt. Vad väntade bakom dörren?
   Axel Bred samlade sig med en kraftansträngning och gläntade på den. En isande fasa grep honom när han tittade in.
   Mörka figurer kretsade sakta runt, runt i rummet – några iförda långa kåpor, andra med bredbrättade hattar som skylde deras ansikten.
   De långa, tunna skuggorna kastades mot väggarna av höga, svarta och fladdrande ljus på det primitiva altaret av en gammal verktygsvagn. Ovanför altaret hängde ett uppochnervänt kors – symbolen för satansmässan – och på detta kors tronade en blänkande svart mc-hjälm med ett par glasögon som dött stirrade ner på de mässande figurerna. Det var helt klart ett offeraltare, med ett flertal djupa skålar och en lång, blank kniv som glimmade ondskefullt där den låg prydligt upplagd på den svarta duken.
   Plötsligt var det något som flaxade till. En stor, svart vråk flög in i rummet och slog sig ner på hjälmen uppe på korset. Figurerna stannade och mässandet dog tvärt ut. En signal. Figurerna bugade inför vråken som med blixtrande ögon betraktade dem. Sedan vred den svarta fågeln på huvudet och riktade sina glödande ögon mot – Axel! Som en enda man, vred de mörka skuggfigurerna sina skylda anleten åt hans håll . Med ens insåg Axel vad det var frågan om – han var det utvalda offret den här natten! Precis som så många andra oskyldiga motorcyklister hade blivit utvalda och offrade före honom.
   Just som den fruktansvärda sanningen gick upp för honom, kände han också igen gubben från macken. Med ett vämjeligt, tandlöst grin började han närma sig Axel och de andra skuggorna kom hasande efter. Axel stod som fastfrusen. En våldsam, gastkramande skräck grep honom och han trodde att förnuftet skulle ge vika för den fasa han upp- levde när han nu för första gången såg den gamle i ansiktet – den ondskefullt grinande uppsynen saknade varje tillstymmelse till ögon! Ett par tomma, svarta avgrundshålor stirrade mot honom med förlamande verkan. Axel såg som i en dimma hur de klolika händerna sträcktes mot honom, höjdes och slöt sig kring hans hals. Vålnadens ansikte befann sig endast någon decimeter ifrån hans, och en unken, rutten stank som ur graven slog emot honom. I nästa ögonblick var de över honom – dreglande, morrande, flämtande…
   Axel slog och slog mot tygstyckena som envist höll hans huvud och armar fast. Plötsligt kände han hur han föll, det dunkade till och… han vaknade.
   Genomblöt av svett och fullständigt utmattad, trasslade sig Axel ur lakanet där han låg på golvet i sitt sovrum. En mardröm! Han suckade lättad, även om det var svårt att skaka av sig den overkliga känslan efter drömmen.

   När Axel hade hämtat sig, tog han sig ut i duschen, tvättade sig, tog på kläderna och åt en rejäl frukost. Vädret var busläckert – idag var det perfekt för en tur med nya Yamman.
   Axel drog på sig skinnstället och gick sedan ut för att starta upp tusenkubikaren. Solen strålade från klarblå himmel – vilken ljuvlig dag!
   Väl utanför stan dunkade Yamman på i maklig takt och Axel bestämde sig för att åka dit lusten förde. Efter någon timme var han i något obekantare trakter, då han fick syn på en mysig avtagsväg. Han slog av på gasen, petade ner ett par spraggar och svängde in. Han hade aldrig åkt här. Faktum var, att han inte ens hade sett vägen förr.
   Solen började närma sig zenit och brände från en klarblå himmel. Hettan dallrade över den raka, svarta vägen och det allt kargare landskapet. Axel gasade på och undrade vart vägen skulle föra, när han insåg att han snart måste tanka. Pannan veckade sig bekymrat och han spanade oroligt efter närmsta mack. Plötsligt dök en oval ESSO-skylt upp borta vid ett litet backkrön och en kall rysning genomfor Axel. Det här verkade bekant på något sätt.

   En stor, svart vråk följde honom lojt från hög höjd.

   Ibland händer vissa saker bara…

Ursprungligen infört i TTMC:s "Skinnknutten" nr. 1 till 4 året 1985

(Vem Urban B Flöte var egentligen fick vi aldrig veta)